Skulle göra ett inlägg om 2011. Men varför detta inlägg aldrig kom upp är för att 2011 har varit ett av de jobbigaste åren av mitt liv , så jag kommer inte ihåg någonting före september, om man inte räknar med Födelsedagar.. Så jag tänkte inte berätta om en månad i gången utan tänkte berätta om det som hänt. inte alla detaljer vissa är för privata , bara som de närmsta vet. men de saker jag kan dela med mig lite av i alla fall.
Allt detta började inte i år, utan har hållit på i flera år. Har aldrig känt att jag fått leva mitt eget liv. inte känt att jag är den jag är utan varje dag sätta ett leende på läpparna som inte alls tillhörde mig. det var någon annans, men det var inte jag som kunde le för att jag var lycklig utan log för att slippa frågor. "Julia , vad är det?" "Vad har hänt?" "Varför gråter du?" "Säg,Säg,Säg ! vad är det ?" frågor och frågor , orkade inte höra eller förklara ! De vänner jag berättade åt som jag litade på , fanns alltid där om jag behövde det visste jag , men man fick alltid samma svar när man berättade : KÄMPA , du klarar detta ! kämpa.kämpa.kämpa. blev nästan arg att höra ordet kämpa eftersom det var det enda jag gjort i flera år. Alla sa att jag skulle ta kontakt med en kurator eller hälsovårdare , men jag vägrade! problem efter problem kom. mina problem , andras problem. till sist kände jag att jag inte klarade allt längre ville bort , BORT ! hela skolan sket sig , betygen sjönk , jag varken lyssnade eller försökte. satt timme efter timme och tittade ut, funderade vad som fanns bakom varje vägg, fanns det ett liv ? jag visste att det fanns men var? varje dag undrade jag , kommer jag någon gång att få le på riktigt ? kommer jag nån gång få säga : jag älskar att leva , jag älskar mitt liv. skulle den dan komma ? i mitten av sommaren slutade jag att vilja vara bland folk. ville inte prata. varken med mamma, pappa, syskon eller kompisar. ville bara att alla skulle glömma att jag fanns. alla sa att jag måste stanna kvar , de kan inte leva utan mig för att jag förändrat deras liv. men tänkte någon på att jag också ville vara lycklig och inte vara kvar för att någon annan skulle vara lycklig. sen kom det. det med maten , åt mindre och mindre. jag gjorde ingenting med flit , utan alla problem fyllde upp min mage, maten slapp inte ner. sommaren var hemsk , vill inte gå in på detaljer om det som sedan hände , eller skulle kunna hända. vill heller inte prata om de problemen jag hade. Men i början av 8:an skulle man på en hälsokontroll på 10-15 min . efter 1.30 min kom jag tillbaka, storgråtandes , i chock , panikslagen , hela jag skakade , allt blev suddigt , sprang , visste inte vart jag ville , bara försvinna. anledningen vill jag inte prata om . Men efter det började jag gå till kuratorn , först var det jobbigt , men efter 2-3 gånger kände jag hur bra jag mådde . Det var som att alla problem stannade i hennes rum och inte kom tillbaka. 24/9 blev Aron min! Och första gången på flera år var det han som fick mitt första riktiga leende att sätta säg på mina läppar. Han fanns alltid där och det var inte på samma sätt som någon annan , utan han fick mig att vilja stanna på jorden tills anledningen kom av sig själv. Lägerskolan gjorde mig ännu starkare och gladare. några dagar efter åkte vi på resa , skönt att slappna av och lämna allt där hemma. Kom hem och de här månaderna efter det har jag mått bättre en någonsin . gladare , lyckligare , haft mer ork , och det bästa av allt ! jag vill inte vara någon annan stans en just HÄR! Jag skulle aldrig klarat mig igenom detta om jag inte haft. Sofia , Hanna , Johanna , Jannica , Aron & Kevin. Många andra har också hjälpt men ni har betytt otroligt mycket. skulle aldrig klarat mig om inte ni fanns ! TACK , älskar er otroligt mycket !<3
Nu vet ni anledningen för den långa pausen , uppehållen och avbrotten. Jag hoppas ni förstår att genom detta beslut att haft dessa avbrott har varit nyttigt för mig , men tack för att ni fortfarande följer mig, betyder! Men jag mår bättre nu , och kämpar för att få fortsätta må såhär. Det här inlägget var jobbigt att skriva , skakade och tårarna rann , men nu har jag berättat allt , så nu hoppas jag ni förstår lite. för ingenting har varit enkelt. tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar